Konungarnas land
(Lydiska halvön)
Kort om Konungarnas land:
Vaalyriernas efterträdare
Den Lydiska halvön är döpt efter Vaalyriska mytologins vattengudinna Lydia, som är glaciärernas, sjöarnas, flodernas och källornas skapare samt även beskyddarinna. Lydiafloden rinner från Gyllene triangelns platå ner via Valaars-dalen, Hjortkronsdalen och den platta och bördiga Lydiadalen, även kallad Vitblommans dal. Floden passerar sedan vidare över den än bördigare Condorrianska slätten och rinner ut i det stora kärr- och myrområde som utgör deltat mot Lydiabukten. Lydiafloden blev därmed porten för Stora dalens folkslag och vägen ner till halvöns kolonisation. Halvön är väldigt kuperad men saknar de riktigt höga bergsmassiven som finns exempelvis på Suehalvön och Mörka Monzae. Det Lydiska höglandet sträcker sig 1600 kilometer från sydost till nordväst, och det kröns av ett stort och mäktig vulkan vid dess mellersta del. Vulkanen är döpt efter en av Vaalyriernas mytologiska väsen, underjordens härskare Rotter. Den snötäckta vulkanen är en döende jätte som med sina över 5200 meter över havet syns från stora delar av halvön och därför har berget skapat många myter kring sin existens.
Konungarnas land är en senare benämning för Lydiska halvön. Namnet kom till under 2000-talet fu då halvöns fyllts med ett trettiotal kungariken och ett drotningadöme. Dess gränser utgörs av de två andra stora floderna som rinner ner från Monzaebergen, Gianinafloden i norr och Condorfloden i söder.
Mot norr sträcker sig de stora stäppen med de gränslösa savannerna Ir-Indes, tashianernas ursprungsländer, som bryts av den väldiga Accranflodens jättelika delta (Hippis tredje största delta). Deltalandet är Shibanastammens riken, de sydligaste av Accranernas folkstammar. Söder om Condorfloden finns de kala klippöknen, Condor och Norma, ökentrakter där ingen vet var dess bortre gränser ligger! Halvön har ett behaglig medelhavsklimat då somrarna är varma och torra och vintrarna frostiga och fuktiga, ungefär som i Stora dalen. På det bergiga inlandet kan det regna mycket om hösten och snöa flitigt om vintrarna men temperaturen når ytterst sällan under 7 minusgrader. Ju längre västerut man kommer desto torrare och blåsigare blir klimatet och Lydiabuktens kalla vatten kyler av kusttrakterna under de varma sommardagarna. Dessa kalla strömmar är hemvist för de jättelika havsdjuren Shakaderna som lägger sina ägg på klipphällar till de djupa havsvikarna. De södra kusttrakterna av Lydiabukten fram till Lydiaflodens delta domineras av Nevelväxten, jättelika kaktusväxter med fruktkött vars safter används som feberdämpande medel men framkallar kraftiga hallucinationer!
I norr finns den varma, bräckliga och grunda Mylindiaviken, som om vintrarna ger ifrån sig riktigt tät dis in mot inlandet när vindarna kommer från norr. Havsvikens vatten är bräckligt på grund den väldiga Accranflodens mynning. På den nordöstra delen av Mylindaviken rinner Gianinafloden ner med vatten från Västra Monza. Gianina är enligt den Vaalyriska mytologin Humanoidernas skydds- fruktbarhetsgudinna, en av Lydias tvillingdotter. Floden är inte lika stor och bred som Lydiafloden men desto mer strömt vatten. Där finns Gianinalaalen, en stor och snabb köttätande fisk som gillar att hoppa upp på forsar. Floden har därför utgjort en naturlig gräns mot Vattenhumanoiderna från det väldiga Accranbäckenet i norr.
Historisk sammanfattning fram till Unionstiden
Den Lydiska kulturen härstammar alltså från Stora dalens forntida kultur efter flera vågor av invandring som skedde via Lydiafloden från sen Calendusperiod (ca 16 000 år före Unionen) till Aangard den förstes tid (6000-talet före Unionen). Den stark forsande Gianinafloden fungerade som en naturlig gräns för Vattenhumanoiderna norrifrån och begränsade deras inflytelse på halvön.
De första fasta bosättningarna av invandrare från Stora dalen skedde dock uppe på höglandet, kring trakterna av den vulkaniska bergssjön Livets sjö samt uppe på vulkanen Rotters bördiga slänter. Kring de gåtfulla och oförklarliga tempelruinerna uppe på Rodnia-platån längs Rotters slänter föddes Rotterkulten, Lydiernas första kult- och ceremoniella plats. Tidiga bosättningar fanns även vid de djupa havsvikarna av norra Lydiabukten, Shakadfolket, förfäderna till det stora sjöfolket Niverianerna. Senare invandringsvågor tog med sig jordbrukskonsten och anlade stora jordbruksområden bland annat längs Lydiadalen och senare på Condorraslätten. Jordbrukskonsten spreds därifrån till andra delar av halvön. Längs norra Lydiabukten uppkom många fiskesamhällen som utvecklade fartygskonsten. Vid Mylindiavikens södra kuperade kustländer fann man intressanta mineraler och metaller och de första gruvorna skapades där. Uppe på höglandets skogsområden fortsatte man sin jakt- och boskapsbaserade livsstil och trä blev deras största exportvara. Någon gång under ett Silverår på 6000-talet före Unionen smet en stor hjord tashianer från Shibanafolkets inhägnader och korsade en nästan torrlagd Gianinaflod. Hjorden hamnade på höglandet och infångades av folkgruppen som kallade sig för Akretare och levde kring Livets sjö. Med tiden tämjdes, tränades och man avlade fram en ny och mer anpassningsbar variant av tashianen som blev kallad för Morcan Blu, som betyder ”Bergens son”. Denna tashianras, tillsammans med orakelkulten på vulkansluttningen (Rodnia), blev således embryot till den första strukturerade och organiserade samhällsformen på den Lydiska halvön, Morcan. Eftersom samhällsformen fungerade som ett matriarkat föddes således den första monarkin här mitten av 3000-talet fu. De kallade sig för Drottningadömet Akretaas di Morcan, senare dock bara Morcan. Ungefär samtidigt föddes ett kungadöme vid Antalaviken. Det var de så kallade Niverianerna, havs- och fiskefolket, som gick samman i ett kungarike med säte i den största av fiske-orterna, Antala.
Senare under 2000-talet fu hade flera folkgrupper gått samman och bildat stadsstater, bland dem Mondriane, Condorra, Engel, Geraldine, Gianina, Hjortkronorna, Garamonde och Argone. Argone hörde dock till folkgruppen Niverianerna, även det namnet tagen från den Vaalyriska mytologin, och förenade sig sedan med Antala och Cerez och bildade det Niverianska storriket (1000-talet fu). Längs västerut fortsatte flera stora nomadiska folkgrupper sina liv som samlare och jägare. Dessa stammar kallades av resten av kungarikena för Vivaldier (efter den Vaalyriske guden, tidens herre, Vivaldia, ett begrepp som senare kom att stå för ”otidsenliga vandaler”) De gjorde räder och plundringar mot kungarikena och de överföll samt våldförde sig mot den heliga kultplatsen Rodnia. Många bland dessa nomadiska grupper helgade dock Rotterkulten och konflikter sinsemellan uppstod. Samtidigt utvecklade Niverianerna fartygskonsten och seglade allt längre ut och längs halvöns kuster. De grundade kolonier längs södra Lydiabukten. De hamnade även på de Vivaldiska kusttrakterna. Vid två djupa och fiskrika vikar i de Vivaldiska kusttrakterna grundade Niverianerna städerna Solmogna och Destra Cervania. Under 800-talet fu bildade dessa städer var sitt Vivaldiska kungadöme, det norra och det södra. Båda helgade Rotterkulten och växte med tiden. Mondrianska gruv- och metallexperter fann järnmalm i slutet av 1300-talet fu och uppfann därmed järnbrukskonsten. För att möta det stora intresset anlitade Mondrianerna både Vivaldier och Shibanafolk som gruvarbetare. Mondriane blev väldigt rika på sin export av järnmalm och andra metaller. Under tiden växte Condorra till halvöns största stad och blev även ett ekonomiskt centrum på grund av sin stora marknad i staden (större än Guldportens!). Varor från hela den Lydiska halvön, Accranfolken i norr, Vaalyrierna och Vassyrien samt från hela Stora dalen såldes i stadens jättelika handelsplats, Kungliga basaren.
Hela 1000-talet fu präglades dock av krig. Kungarikena krigade mot varandra på grund av handelsdominans och religiösa konflikter, många små kungariken gick ihop med större. Trots ständiga konflikter hjälptes rikena åt militärt för att mota bort invasionsförsök från Accranbäckenets folkstammar, särskilt från de aggressiva Zelewetastammarna. Kungarikena blev allt färre men växte sig till stora etablerade stormakter som vart och en kunde mäta sig med det Vaalyriska kungariket. Vaalyrien och dess mäktiga kungapalats Concardié var inte längre ensamma på toppen!
500-talet före Unionen blev dock ett omvälvande århundrade för kungarikena. Den ondskefulle och maktgalne prästsonen (Neccroskulten) från Zeleweta Gilgamemmon blev en stor envåldshärskare och bildade Accranfolkets största armé genom tiderna. Han erövrade och drev iväg miljontals folk längs sitt tåg nedför Accranfloden och tog sig sedan in i Lydien genom att korsa Gianinafloden. Med sin här om en halvmiljon krigare brände han ner städerna Gianina, Geraldine och Garamonde men stoppades av Mondrianerna. Gilgamemmon vände då mot Condorra. Trots att Condorras kung hade hjälp av Niverianerna kunde han inte stoppa Gilgamemmon som belägrade staden. Condorra bad då kung Avalone den tredje av Mondriane om hjälp. Avalone samlade då en stor gemensam armé tillsammans med Morcan, Engel, Hjortkronorna* och Solmogna och attackerade Gilgamemmons här i mitten och tvingade honom att splittra sin armé i flera oorganiserade falanger. Då Gilgamemmon hade hela befälet för hela sin armé kollapsade den och blev lätta attackmål för Lydierna. Gilgamemmon samlade trots allt sina styrkor men tvingades retirera och Avalone jagade bort honom ända till Gianinafloden. När Condorras styrkor anlände gick alla till attack och den blodigaste bataljen i Lydiernas historia blev ett faktum invid Gianinas stränder. Över 250 000 soldater från båda sidor dog och Gilgamemmon lyckades ta sig över floden med en mindre styrka. Avalone gav sig inte utan fortsatte jaga honom då han ville åt hans huvud som trofé. Han fick hans huvud till slut men dog senare i ett bakhåll en bra bit norr om Shibanastammens markdomäner. Gilgamemmons härjningar i Lydien kostade över en miljon liv och många städer, byar och åkrar gick upp i rök. Han lämnade efter sig även en svårbotad sjukdom som spreds över hela halvön och som ledde till den värsta epidemin i halvöns historia.
Efterverkningarna av denna stora invasion lämnade förutom hungersnöd, ekonomisk instabilitet och politisk kaos även nya inslag i kulturen. Då kungarikena skyllde kaoset på varandra uppstod intriger och konflikter igen, stora allianser bildades och Mondriane fick alltid det sista ordet.Gianina återuppbyggdes och fick ett nytt stort fort samt en ny hamn för Mondrianes flotta, som ett skydd mot nya invasionsförsök. I Condorra uppstod en ny religion vars embryo kom från fängslade Accranska krigare och shamaner. Dessa fångar inspirerade Niverianska präster och vicemän till en ny troslära som blev en mix av Neccroskulten och den Niverianska mytologin, Prayan blev född. I Morcan bildade Akretarna, Drottningpalatsets livgarde, en ny elitstyrka för att skydda Rodnia från plundringståg av nomadiska Vivaldier, som passade på att bråka mitt under Gilgamemmons invasion, de Svarta Riddarna föddes. Shakadoljans ämnen visade sig ha fler användningsområden än medicinskt och hälsonyttiga inslag. Oljan var ett effektivt energikälla som snabbt blev varan som alla ville ha. Prayan tog då över oljeutvinningen från vikarna i Niveria och experimenterade med nya raffinaderiprocesser. Niverianska sjömän gav sig allt längre ut på det väldiga oceanen Arahavet och upptäckte Tvillingöarna som ligger 3500 kilometer från kontinenten! Senare (200-talet fu) seglade de längs hela Accranbäckenets kuster och fann en frodig och fiskrik havsvik norr om Carrosflodens mynning mot Tiborhavet. Ovan den bräckta havsviken flög, för Lydierna en helt okänd djurart, nämligen flygödlor i hundratusentals och döpte därför havsviken till Vingarnas sjö.
Niverianerna fann en halvö i viken precis norr om deltat där de stannade i flera dagar och byggde en brygga och ett långhus. De döpte platsen till Cumbria (havsklippan). Med tiden byggdes det allt mer på halvön Cumbria, då den var fri från lokala folkstammar på grund av det stora träskfyllda deltat, och blev ett Lydisk koloni. Nyheten spreds och Condorra arrangerade massutvandring via Vaalyrien, Vassyrien och Risfolket vid Carrosfloden till den nya staden Cumbria vid Vingarnas sjö. Cumbria växte med kolonialister från alla kungarikena på den Lydiska halvön och då migrationen blev en lönsam affär för arrangörerna tog Prayan över den i Condorra och på Gyllene triangeln.
De två Vivaldiska kungarikena enades i en kungaunion år 45 före Unionen. Huvudstaden blev Destra Cervania (döptes senare om till Chatbury av kung med samma namn) och denna händelse blev starten för deras kommande utveckling som en mycket framgångsrik sjönation.
Unionstiden räknas därför från och med detta år och sträcker sig till år 45 efter Unionen då prinsessan Cristella dör i Cumbria.
* Hjortkronorna
Verlone (huvudstad/kungasäte) allierad med både Morcan och Niveria under Unionstiden.
Karta över den Lydiska halvön:
Oscar Freyre
2026-01-03
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar