Ett smakprov av
"De himmelska bergens härskare"
"Condres"
I den vackra försommarskymningen i Sarles möttes Jeridan upp av hans far och syster utanför föräldrahuset.
Jeridan var helt utmattad av flera dagars ritt utan sömn och fick bäras bort till sängen. Morbrodern var dock inte lika trött och de tre satt vid köksbordet och samtalade om vilka som skulle kunna följa med Jeridan den sista och farligaste biten ända bort till Enhornssdalen. Morbrodern hade fullt upp med att sköta sitt gwachostall och måste tillbaka till Sorsa. Jerzia hade erbjudit sig att följa med men Fabbe var inte så förtjust i den idén.
”Men far, jag tar med Perklers och hans kusin också, var inte orolig. De är vana jägare, det vet du!” sade Jerzia övertygande.
”Det finns farliga rovdjur där uppe på höglandet min tös och du vet inte hur man hanterar dem!” svarade Fabbe ängsligt och irriterat.
”Det säger du bara för att jag är kvinna och inte vet någonting om rovdjur! Du vet inte vad vi kvinnor kan och inte kan! Jag vet mer än vad du tror och jag är så trött på att ständigt....”
”Såja, såja...sluta bråka båda två. Jag vet att du är en bra jägare Jerzia och att du kan ta vara på dig själv, jag har följt dig många år så det är självklart att du ska med! Med din man och en till är ni tillräckligt många för att kunna skydda varandra!” sade morbrodern och lugnade ned de två. Det blev tyst ett tag och sedan svarade Fabbe.
”Då så, då följer jag också med!” Både Jerzia och morbrodern suckade. Fabbe var 68 år gammal och inte lika alert och vital längre. Hans stora skicklighet i jakt som den snabbe jägaren han var en gång under sin ungdom, var sedan länge inaktuell. Hans syn var också sämre så han skulle därmed snarare vara en belastning och ett orosmoment för sällskapet. Han hade åldrats i snabbare takt sedan hans fru dött och han orkade inte följa med på de stora jaktsäsongerna längre.
”Fabbe, jag behöver hjälp med att laga stalltaket. Jag skulle verkligen uppskatta din hjälp med det så om du kan följa med mig till Sorsa imorgon bitti istället så låter vi ungdomarna sköta sitt så länge?” Morbrodern böjde sig fram mot Fabbe för att möta hans blick. Fabbe tittade upp och nickade ja med ett smalt leende. Sedan lade han sin hand på sin dotters hand och sade:
”Förlåt, jag är bara en sur och gnällig gubbe. Var försiktig snälla du, jag skulle inte överleva om det hände både dig och Jeridan något förskräckligt. Ni är allt jag har!” Jerzia höll om båda hans händer.
”Älskade far, jag lovar att vi kommer helskinnade tillbaka, oroa dig inte!”
Några dagar senare hade Jeridan och hans sällskap nått Mittpassets stenröse och där blev han påmind om förra gången han hade varit där. Då hade de stött på en liten karavan med fiskvaror från Ekh som var på väg mot Heimen. Han fick nu en idé som han berättade för sin syster.
”De passerar ju inte Sarles på väg dit. Det måste helt enkelt finnas en annan väg till Heimen?”
”Ja, det finns ju ett litet pass längre söderut där Sorsafloden svänger norrut. Det måste väl korta avståndet avsevärt men det är nog omöjligt att passera nu under vårens regnperiod!”
”Vad kan hända då?”
”Passet är så smalt och det förekommer ofta jordskred. Samma på höglandet Aahr-Heimen precis norr om Heimen.”
”Och från Heimen kan man ju ta sig ned till Lusdhaal via Vettnarhovra?”
”Ja, det går en väg genom betesmarkerna mellan de två byarna, hurså?”
Jeridan blev tyst ett tag och sedan fortsatte han.
”Mellan Lusdhaal och Kay-Baahns är det tre dagars ritt, det finns bra raka vägar där, men mellan Heimen och Lusdhaal, vad kan det ta?”
”Jag har aldrig ridit till Lusdhaal från Heimen men tja, ungefär tre- fyra dagar.”
”Och det är bara betesmarker så långt ögat når?” Jerzia tittade fundersamt på sin lillebror och undrade vart han ville komma?
”Som sagt, det heter inte ”Betes-dalarna” för ingenting, eller hur? Vad är det du har kommit på nu? Berätta!” Jeridan hade kommit på en ny plan, en eventuell genväg till Bressden från Mittpasset. Problemet var att det var alldeles för tidigt att berätta det för någon, inte ens för sin syster. Det var bättre att vänta med det till längre fram så han svarade kort.
”Nej, ingenting, jag bara undrade!” och då började hans syster slå Jeridan med sina handflator, såsom hon gjorde när de två var små och smågnabbades, och Jeridan försökte skydda sig så gott han kunde.
”Åh, ibland är du så jobbig...!” sade hon och knuffade honom på axeln.
Några dagar senare mötte de upp Zettermans, som dessvärre inte var villig att växla till sig en dubbelt så stor summa som de vanligen brukade växla.
”Man ska aldrig ha full tillit till mutor min unge man. Det kan förvrida folks inställning när man minst anar!” sade Zettermans med fingret mot Jeridan som inte förstod vad han menade. Det hjälpte inte att förklara vilken unik chans de hade fått nu och att det dessutom var väldigt bråttom.
”Är det verkligen så brådskande kan nog Jakobos hjälpa dig med den resurs han har sparat från tidigare växlingar men den är inte stor.
Att växla tar sin tid min vän, vi kommer inte att hinna och du kan inte göra någonting åt det. Dock kan jag se till att det sker så fort som möjligt men räkna då med att pengarna kan komma för sent. Borgers ligger långt härifrån och jag måste till Jakobos först, men det först imorgon bitti!” Jeridan förstod att hela projektet kunde gå om stöpet såvida inte Jakobos hade sparat tillräckligt.
Zettermans fortsatte:
”Från det ena till det andra. Det har kommit till min kännedom, enligt dina vänner i Borgers att det inte är korparna som kommit dit utan zoorerna!” Det var inga nyheter för Jeridan men däremot undrade han om de hade fått nys om växlingarna? Hela planen kunde gå om intet om zoorerna skulle få nys om Väktarorderns verksamhet.
”Tack för den informationen Zettermans, dock så kände jag redan till det. Men, när du ändå skickar iväg dina kurirer till Borgers, be dem kolla upp hur mycket zoorerna vet om dina växlingar med fiskarna i hamnen. Om de har fått reda på det måste vi byta strategi! De kan kontakta mina vänner Kerklers och Karia där så kan de i sin tur meddela oss i Sorsa via deras kurirer som även kan ta med växlingen dit. Rocco tar emot pengarna. Jag beger mig till Jakobos nu med detsamma Zettermans. Jag får ta de medel som finns tillgängliga så länge. Adjö!”
”Tack för örtmedicinen, vise man. Det hjälper verkligen!” ropade Jerzia från sitt riddjur på håll.
När de hunnit en bit bort på Enhornsdalen i riktning mot Jakobos frågade Jerzia Jeridan.
”Vad innebär det att zoorerna härjar i Borgers?”
”De har tagit över slavtransporten och det kan innebära att de kan ha fått upp spår gällande växlingstransaktionerna och vill följa dem till dess källa! Det kan vara en anledning till att korparna bråkar med varandra. Deras leverantörer har fått andra intressen helt enkelt och Den enögde passar på!”
Nästa dag når de Jakobos by och Jeridan sätter sig ner med honom direkt och samtalar om de senaste händelserna.
”En mycket vacker syster du har, min vän. Nå, vad är det som är så bråttom?” Jakobos hade samma inställning som Zettermans men förstod att Väktarordern hade fått en ypperlig chans men att det även var kopplat till stor fara.
”Det låter alldeles för riskfyllt i mina öron, min unge vän. Du kan förlora många av dina vänner i Kay-Baahns och frågan är om det är värt det?” sade Jakobos allvarligt åt Jeridan.
”Jag vet Jakobos, men jag ser detta som en chans som vi kommer ångra oss djupt om vi missar den, det är nu eller aldrig. Korparna är försvagade, hungriga och splittrade. Deras tillförsel av medel kan vara strypt och Den enögde räknar med min hjälp. Tro mig, det är dags nu och jag är övertygad om att vi kommer lyckas!” Jakobos tittade stint på Jeridan.
Han studerade hans ansiktsdrag, hans ögon och till slut svarade han.
”Jag har länge observerat din märkliga fläck i vänster öga min vän. Någonting säger mig att via den kan du se ting som vi dödliga inte kan. Men jag är inte mutbar, därför kan jag bara ge dig de medel jag har sparat till ditt förfogande. Det borde räcka ett tag men det kommer mer. Dock kommer det ta tid innan de når dina händer, res väl och var försiktig.”
Jakobos märkliga svar ekade i Jeridans huvud. Han förstod inte vad han menade med ögonfläcken och vad den hade att göra med skatten. Men hans respekt för denne kloke och observante druid fortsatte vara orubblig.
”Jag förstår. Men, du kanske har din speciella ”ört- och blomblandning” klar till mig nu då Jakobos? undrade Jeridan när han reste sig upp ur stolen för att gå.
”Just det, jo det har jag faktiskt, bra att du påminde mig!” Jakobos gick iväg till sitt laboratorium. Jeridan passade då på att kika bakom en dörr till ett litet förråd och där såg han en kofot, spade och kratta som inte hade rensats från jord och löv. När Jakobos kom tillbaka hade han med sig en liten keramikburk.
”Det här björngiftet tar ju ett tag att göra, blommorna i Austen blommar bara under några dagar om året, men här har du en burk, räcker åt många björnar men var mycket försiktig med den Jeridan! Kommer dina fingrar i kontakt med vätskan får du absolut inte klia dig i ögonen!”
”Tack min mästare, jag ska ha det i åtanke.”
”Var försiktig, tänk igenom din plan noga och ta inga förhastade beslut!” sade Jakobos till Jeridan med en märklig blick.
När Jeridan väl fått Jakobos björngift och de sparade pengarna, en liten resurs för Väktarorderns oförutsedda utgifter, begav syskonen sig av mot Enhornsdalen.
”Björngift?” undrade Jerzia.
”Ja, de blandar in giftet i honung och smetar ut det på tjocka träbalkar långt in i grottsystemet. När grottbjörnarna smiter in i grottan slickar de i sig honungen och får olidliga krämpor i magen. De hinner inte ens ut ur grottöppningen innan de förblöder av spräckta tarmar!”
”Usch, vilken död!” sade Jerzia och fortsatte: ”fast du tänker väl använda det till annat än björnar gissar jag?”
”Rovdjur som rovdjur, vad spelar det för roll?”
Jerzia log och sade inget mer. Senare när de mötte upp Perklers och hans kusin vid den trånga stigen mot dalen kom Jeridan på andra planer och stannade.
”Vad är det nu då?” undrade Jerzia.
”Vi måste till Ragnar-Gokk!”
”Varför ska vi dit? Vi har de medel vi behöver och vi har väl bråttom tillbaka?” sade Jerzia åt Jeridan.
”Litar du på din man?” frågade Jeridan sin syster som blev överraskad av frågan; ”Ja, det är klart jag gör!”
”Var ärlig mot mig nu kära syster. Litar du fullt upp på honom?” Jerzia förstod att han ville komma till något mycket viktigt och något han bara ville anförtro henne så hon svarade.
”Säg hur du vill att jag ska svara käre bror så följer jag dig!”
”Bra, säg åt din man och hans kusin att invänta oss vid Mittpasset. Vi är där om tre dagar!” Jerzia förstod att hans bror ville bara ha med henne till Ragnar-Gokk så hon lydde hans önskan. Hon gick fram till sin man medan Jeridan väntade en bit ifrån. Perklers sneglade irriterat åt Jeridan men följde sin hustrus uppmaning. Resesällskapet skildes sedan åt var sitt håll. Jeridan och Jerzia följde den strömma Essingerfloden ner mot den vackra Essingerdalen och Perklers med kusin uppströms, mot Korset och sedan söderut mot det höga Mittpasset.
När vegetationen blev allt tätare, luften varmare och fuktigare och topparna på Emmler-Hugg inte kunde ses längre förstod Jeridan att de började närma sig. Vädret gick från kyliga vårvindar till en varm och fuktig eftermiddag på en och samma dag. Det blev allt varmare ju längre ned i dalen de kom. Essingerflodens kalla vatten såg därför alldeles för lockande ut för att inte kunna utnyttja det.
”Kom syrran, vi går ner mot vattnet, jag måste dricka och doppa mig!” ropade Jeridan åt Jerzia som red en bit bakom honom. Han svängde av från vägen, hoppade ned från sin Lily och lotsade henne ner mot floden mellan de stora runda och ljusa stenarna. Hans törstiga riddjur hade ingenting emot att ta några klunkar vatten. Här var floden inte lika starkt forsande, dock för strömt för att vada över till andra sidan men vid flodkanten var den porlande lugn och grund. Jeridan fyllde på sin vattensäck, drack ur den och klädde sedan av sig helt naken men behöll sitt halsband av rovdjursklor på. Klor som han hade samlat på sig under sina jakter med sin far.
Jerzia klev av sin gwacho och följde hans exempel. Hon lossade på sin hårslöja och håruppsättning, klädde av sig och gick mot det brusande vattnet mellan stenarna där Jeridan stod.
”Ugh, vattnet är ju iskallt!” röt hon till. Där stod de två syskonen, helt nakna och iakttog varandra, en syn de inte hade sett sedan de var riktigt små barn. Jerzia började skvätta vatten på Jeridan och han skvätte tillbaka och när de sedan använde både svansarna och fötterna var skvätt-kriget i full gång! De slogs stående och sittandes, blötte ned varandra helt och skrattade ohämmat, precis som när de lekte som små. Fast Jerzia var nästan fem år äldre hade hon barnasinnet kvar och hon älskade fortfarande att kivas med sin lillebror, som hon nu även upptäckt hade växt till en riktig kraftig man.
”Du har fått mycket muskler lillebror!” Jeridan blev först generad men sedan spände han på sina biceps och ställde sig i en klassisk muskeltränar-pose med den korta svansen rakt upp i väders. De skrattade återigen och sedan iakttog han sin äldre systers kropp.
Hon hade ju också fått en vacker kvinnlig figur med stora bröst.
Med sitt långa ljusa hår och slanka ben var hon nu en fager vuxen kvinna i sina bästa år. Jerzia märkte hans blickar och vände sig om för att även visa sin bakdel och efter en stund skvätte Jeridan vatten på henne med sin fot.
”Älskar du Perklers?” frågade han henne plötsligt.
”Vad menar du? Han är ju min man, din dummer!”
”Jag menar, är du nöjd med honom?” Frågan kom med en mer allvarlig ton. Jerzia förstod att han ville ha ett seriöst syskonsvar och dröjde en stund med svaret.
”Tja, han är ok...men vad hade jag för val egentligen? Det är ju männen som bestämmer vem de ska gifta sig med här, vad kan jag göra åt det?”
”Han är inte värdig dig!” svarade Jeridan högt: ”Du är vacker, klok och stark, du kan få vilken karl du vill! Du kan ju ta vara på dig själv och det borde vara du som bestämmer vem du ska ägna resten av ditt liv med, ingen annan!” De blev tysta, Jerzia tittade bort och sedan ned mot vattnet. Jeridan såg att hon börjat få tårar som rann nedför kinderna. Han gick fram till henne och torkade bort tårarna:
”Förlåt syster, det var dumt av mig att ta upp detta, det är inte min sak att avgöra vad som är rätt för dig. Jag vet att det var hans föräldrar som bestämde ert giftermål eftersom hans far äger slakteriet!” Jerzia tittade upp mot sin lillebror och svarade.
”Nej... det var bra att du tog upp det! Du har genomskådat mig, jag är inte riktigt nöjd med honom och jag ångrar att jag inte sade ifrån, det blev plötsligt så bråttom att svara på hans frieri. Men... jag trodde aldrig att du brydde dig om det? Du är så upptagen med ditt jämt!” Jeridan kramade om sin syster och sade.
”Det är klart jag bryr mig om dig! Du är min syster och jag älskar dig... och jag vill att du ska vara lycklig för då gör du mig lycklig också, förstår du?” Jerzia grät i sin lillebrors famn och Jeridan lät henne få ut sina känslor som hon burit på i flera år. Hon kände en lättnad.
”Vi har olika intressen jag vet, men det betyder inte att jag inte skulle bry mig om dig! Vad din önskan än blir så följer jag dig, du kan räkna med mig och... mitt beskydd, kära syster!” sade Jeridan. Jerzia nickade mot hans axel.
De kramades länge och sade inget mer. De hjälpte varandra över de hala runda stenarna bort till strandkanten och till sina kläder, klädde på sig och fortsatte färden nedströms floden.
En stund senare när de hade följt vägen ett par mil började de höra ett avlägset brus från ett stort vattenfall i fjärran.
Vägen ledde sedan in i en tät skog och vid ett krön såg Jeridan en smal och knappt synlig stig.
”Här är den, den hemliga vägen upp till grottan Ragnar-Gokk!” sade Jeridan med en knuten näve som i en segergest. Det hade börjat bli skymning så de måste skynda sig upp mot den branta serpentinformade stigen innan mörkret föll på. När de kommit en bra bit upp i branten, ungefär halvvägs upp mot den hemliga grottöppningen, såg de en onaturligt formad stenhög bakom träden och buskagen ett tiotal meter från stigen. Jeridan klev av och gick raskt mot den. Han såg att högen var mer lik en tilltufsad grav än en naturlig stenhög. Han började lyfta bort stenarna.
”Kom, hjälp till så går det fortare!” ropade han åt Jerzia.
”Men, är inte det bara en grav?” svarade Jerzia utan att få svar. Stenhögar låg lite här och där i denna del av norra Suehalvön. Det var så man begravde sina anhöriga för väldigt länge sedan, långt innan man brände liken på ceremoniella bål. Men dessa gravar var vördade platser som ingen hade rätt att vandalisera.
Hon klev av och gick till sin bror som börjat frenetiskt att flytta på stenarna högst upp. Stenarna blev allt större ju längre ned de grävde så Jeridan förstod att Jakobos inte kunde ha varit helt ensam när han grävde. Det var tungt och det blev allt mörkare, Jerzia började tvivla:
”Är du verkligen riktig säker på det här bror?”
”Det ska se ut som en grav förstår du. Jag är helt säker på att skatten ligger här, klokare plats får man leta efter!” Under de största stenarna fanns en jordhög, precis såsom i gravhögarna. Jeridan tog fram sin långa jaktkniv och syskonparet fortsatte att gräva. Plötsligt träffade kniven något hårt med ett dovt ljud som lät metalliskt. En kort stund senare visade metallföremålet upp sig i hålet precis nedanför dem! De blev tysta och tittade på det mörka märkliga föremålet, som tycktes vara en järnsmidd trälåda med ett vackert dekorerat handtag på ena långsidan. Sakta grävde de runt föremålet och till slut kunde de lyfta upp det. Jeridan öppnade försiktigt locket via handtaget och dess inre liksom lös upp syskonparets upphetsade ansikten i skymningsmörkret.
”Vad var det jag sa syrran? Vi har funnit skatten!” Jerzia kunde knappt tro sina ögon. Hon tittade ned i ett skrin halvfyllt med vackra ädelstenar av diverse sorter och i olika färger. Guld-, platina, koppar- och silversmycken och halskedjor i pärlemor, smaragder och diamanter! Hon tittade upp mot Jeridan med ett sällan skådat euforiskt ansiktsdrag och visste inte vad hon skulle säga.
Hon sträckte fram sina händer och sitt ansikte mot sin bror och kysste honom på munnen!
”Du är ett geni min bror, du är ett geni...hur i Anovas sköte kunde du veta att skatten skulle ligga just här? Många har sökt ihjäl sig i århundraden helt förgäves och du bara fann den på första försöket! Jag är så stolt över dig!” Jeridan log stort, det var det bästa han kunde höra och det från sin kära storasyster. Ja, han kände sig stolt.
”När Jakobos gick för att hämta björngiftet öppnade jag en förrådsdörr och där såg jag en kofot, spade och en kratta som hade löv från dessa träd kvar!” svarade han henne och hon gapade stort. Sedan fortsatte Jeridan:
”Skrinet verkar vara lite mer än halvfyllt? Har vi redan använt oss av hälften av skatten? Kan det stämma? Det känns som att det fattas medel!” sade Jeridan fundersamt. De tittade sig omkring och såg att det hunnit bli mörkt. De bar fram skrinet till Jerzias gwacho.
Hon klev upp först och Jeridan sträckte fram den så att hon kunde lägga skrinet i sin Chiyaa.
”Och sen?” frågade hon fundersamt.
”Nu går vi upp till grottan. Vi stannar över där i natt och beger oss av i gryningen. Vi måste lägga tillbaka stenarna så som de låg när vi upptäckte det. Det kan ge oss tillräckligt med försprång!”
De gick in i den becksvarta grottan genom att låta deras gwachos leda dem in genom gångarna. Dessa djur hade ett mycket bättre mörkerseende än Humanoiderna. När de närmade sig den stora salen upptäckte de plötsligt att ljus kom från flera urgröpta ränder direkt på grottväggarna. Ljuset lös i en dovt blå-grönaktig färg. Ljuset tycktes komma från salens övre delar och förenades vid stalaktiten ovanför den ovala stendammen med Livets vatten. Och i botten av stendammen sken ett ljus i en lila färg. Det var förtrollande vackert och samtidigt förstås mycket mystiskt. Jeridan mindes inte att det förhöll sig så förra gången han var där.
”Är du säker? Var det totalt mörkt här i salen då?” frågade Jerzia. Jeridan kom då på att de hade haft en stor brasa där de sov kring och det var kanske därför han inte hade upptäckt det svaga ljuset. De kände på de lysande grottväggarna, det tycktes som om det gröna ljuset kom från speciella lager direkt på stenväggen. Lagren var fuktiga och tycktes komma från grottans tak, som på vissa håll var tiotals meter ovan grottgolvet. De bildade smala ränder eller trådar utspridda som i ett floddelta ned mot marken.
”Har dessa gubbar byggt allt det här?”
”Nej, allt detta fanns redan när de första druiderna kom hit! De tror att platsen härrör från Den okända tidsåldern!” Jerzia reagerade direkt.
”Det som morbror brukade berätta om från sina gamla sagor?”
”Ja, kommer du också ihåg det?”
Syskonen drack ur Livets vatten, det vatten som låg i stendammen och kom droppvis från stalaktiten ovanför. Sedan gick de ut mot den stora klippavsatsen som lystes upp månen Piivis sken. De möttes först av det höga vattenfallets brus på andra sidan dalen. Deras blick följde sedan bergskammen runt omkring dalen som vackert ramade in den stjärnklara natthimlen. Längs bort i dalen såg de svagt ljus komma från ett litet samhälle vid den mörka Essingerfjordens slutgiltiga strandkant, som ett stearinljus vid den smala strimman av havet.
”Där nere ligger byn Gyllene fisken. Det var där skrinet anlände från havet för 400 år sedan. Nu är skrinet vårt!” Jerzia var dock totalt självupptagen av upprymdhet över denna magiska plats. Det var hennes första besök på druidernas mytiska plats Ragnar-Gokk och skatten, de nyss hade funnit, bleknade i jämförelse!
”Jag kan inte tro att jag är här Jeridan! Jag har hört talas om denna plats så länge jag kan minnas och nu är jag här. Det är så o-t-r-o-l-i-g-t vackert här. Det här måste vara den vackraste platsen jag någonsin varit på lillebror och jag är glad att du tog mig hit!” Hon log och sträckte ut sin hand mot Jeridan och de två tittade ut mot den vidöppna dalen.
”Ja, den här platsen är speciellt men druiderna har gjort den till sin men den tillhör egentligen oss alla.”
Jeridan förstod att han hade brutit avtalet med druiderna i samma stund han hade funnit den Watenska skatten. Det här handlade inte bara om en värdefull skatt, det här var det mest eftersökta tinget i De himmelska bergens land och vars symbolvärde översteg juvelernas i skrinet, med råge. Vad detta skulle innebära för samarbetet med druiderna återstod att se. Nu förstod Jerzia att hennes bror var ute efter något mycket större och att han kunde sköta det helt på egen hand. Han var för smart för att bli beroende av andra och det hade han bevisat under de senaste tio dagarna.
De satte sig vid de Fallna stenarna, åt sina medhavda smörgåsar med Ohiirisskinka i och sedan lade de sig tätt intill varandra och somnade omslingrande under bar stjärnhimmel.
I gryningen vaknade Jeridan av ett konstant pipande läte. Det var ihärdigt och verkade komma från ena kanten av klippavsatsen. Han tittade sig omkring men såg ingen pipande fågel i hans närhet. Jerzia sov och han ville vänta med att väcka henne, först måste han se efter riddjuren. När han såg de ligga och sova blev han lugn men det ihållande pipandet fortsatte så han bestämde sig för att söka dess källa. Han gick bort mot den högra kanten, den som vätte mot vattenfallet och trots dess brus hörde han pipandet tydligt.
När han böjde sig ner mot avsatsen såg han en liten avsats till bara dryga metern nedanför. Där bland buskarna på den lilla avsatsen fanns ett illa tilltygat fågelbo med en liten kundurunge i! En kundur är en nattaktiv mellanstor rovfågel och kan liknas vår berguv. Det var denna lilla unge som pep så ihärdigt och när den fick syn på Jeridan blev den tyst. Ungen blinkade med ögonen och tittade upp på Jeridan, som att den signalerade att den ville bli räddad. Ungen var uttorkad och mager och verkade vara helt övergiven. Av boet att döma måste det ha blivit kraftigt tilltygat under en attack av annan rovfågel eller flygödla.
Jeridan väckte sin syster och bad henne hålla fast hans ben hårt medan han böjde sig ner med resten av kroppen för att få ett grepp om fågelungen. Skulle hon tappa greppet var risken stor att han skulle falla ner från avsatsen, rulla sedan runt på den branta klippan och hamna i trädtopparna vid floden 600 meter nedanför klippkanten! Hon lade hela sin tyngd på sin brors båda ben och sedan tog hon emot den lilla fågelungen då Jeridan lyfte upp den med ena handen.
De gick bort med ungen till sovplatsen och gav den vatten och sedan brödbitar. Jerzia grävde fram några maskar ur gräset och ungen glufsade i sig dem på nolltid. Den verkade vara helt utsvulten.
”Stackars lilla söta unge, så klarblåa ögon, vad är det för sorts fågel tror du?” frågade Jerzia medan hon matade ungen med maskarna.
”Det är en kundur, känner igen deras karaktäristiska buktande ögonbryn.” svarade Jeridan säkert och fortsatte: ”Den måste ha förlorat resten av sin familj i en fajt, kundurmammor lämnar aldrig sina ungar i sticket. Vi räddade den i sista stund tror jag.”
”Om den överlever vill säga. Vad ska vi göra med den? Tror du den klarar sig med bara maskar?”
”Nej, det klart den inte gör. Jag ska ta hand om den.” Jeridan lyfte upp ungen och sa: ”Jag döper dig till Condres och vi ska bli de bästa vännerna under resten av våra liv!”
En stund senare gav de sig av. De lade alla stenarna på plats på den stenhög där skrinet låg och två dagar senare mötte de upp Jerzias man och hans kusin vid Mittpassets stora stenrös.
”Vid Ranars fötter, det var på tiden, vi var nära att fortsätta. Det är svinkallt här om nätterna!” sade Perklers surt när de mötte varandra. Jeridan var förstås glad att de var kvar och välbehållna då det strövar mycket rovdjur omkring i området.
”Du och din kusin kommer att få er belöning i sinom tid Perklers, tack för att ni väntade på oss.” Jerzia visade fram den lilla berguven för sin man.
”Vad tror du det är, hane eller hona?” Perklers vände och vred på ungen och sedan överräckte den snabbt till sin fru; ”En hona och hon luktar illa. Vad ska ni med den till?”
Jerzia log och tittade på Jeridan.
”Ha, jag hade rätt, ungen är en hona! Då kan hon inte heta Condres, det är ju ett killnamn!” Jeridan tog tag om sin nyfunna lilla vän och svarade.
”För mig kvittar det, i min värld gör jag ingen skillnad, alla är lika! Hon ska heta Condres och jag ska uppfostra henne!” Perklers tittade hånfullt mot sin kusin som hånlog tillbaka.
”Var det denna lilla fågel som upptog er tid?” snäste Perklers irriterad.
”Det blev lite ändrade planer min vän, men nu måste vi gå vidare.
Jag berättar längs med vägen!” svarade Jeridan kort och blinkade med ena ögat åt sin leende storasyster. Av skrinet syntes ingenting, den var väl dold i riddjurets puckelsvacka.
Del 1 av fantasytrilogin De tre budbärarna har 30 kapitel!
Boken har 346 spännande sidor.
Blir du intresserad att köpa en bok kontakta gärna mig på:
oscar.freyre@yahoo.se
eller via Messenger på Facebooksidan: Oscar Freyre Production
Oscar Freyre
2024-11-27
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar