Konungarnas land
(Lydiska halvön)
Kort om Konungarnas land:
Vaalyriernas efterträdare
Den Lydiska halvön är döpt efter Vaalyriska mytologins vattengudinna Lydia, som är glaciärernas, sjöarnas, flodernas och källornas skapare och beskyddare. Lydiafloden rinner från Gyllene triangelns platå ner via staden Valaars och Lydiadalen, även kallad Vitblommans dal, passerar den bördiga Condorrianska slätten och rinner ut i det stora kärr- och myrområde som utgör deltat mot Lydiabukten.
Även denna halvö är väldigt kuperad men saknar de riktigt höga bergsmassiven som finns på Suehalvön. Det Lydiska höglandet sträcker sig från sydost till nordväst, och det kröns av ett stort och mäktig vulkan vid dess mellersta del. Vulkanen är döpt efter en av Vaalyriernas mytologiska väsen, underjordens härskare Rotter. Den snötäckta vulkanen är en döende jätte som med sina 5200 meter över havet syns från stora delar av halvön och därför skapat många myter kring sin existens.
Konungarnas land är en annan benämning för Lydiska halvön och dess gräns mot öst utgörs av de tre stora floderna som rinner ner från Monzaebergen, Gianinafloden i norr, Condorfloden i söder och Lydiafloden mittemellan. Mot norr sträcker sig de stora stäppen och gränslösa savannerna Ir-Indes, tashianernas ursprungsländer, som bryts av den väldiga Accranflodens jättelika delta. Det är Shibanastammens riken, de sydligaste av Accranernas folkstammar. Söder om Lydiabukten och Condorfloden finns de kala klippöken, Condor, där ingen vet var dess bortre gräns ligger!
Halvön har ett behaglig medelhavsklimat då somrarna är varma och torra och vintrarna frostiga och fuktiga, ungefär som i Stora dalen. På det bergiga inlandet kan det regna mycket om hösten och snöa flitigt om vintrarna men temperaturen når sällan under 7 minusgrader. Ju längre västerut man kommer desto torrare blir klimatet och Lydiabuktens kalla vatten kyler av kusttrakterna under varma sommardagar.
I norr finns den varma, bräckliga och grunda Mylindiaviken som om höst och vår ger ifrån sig riktigt tät dis in mot inlandet när vindarna kommer från norr. Havsvikens vatten är bräckligt då den väldiga Accranfloden har sin flodmynning där. På den nordöstra delen av Mylindaviken rinner Gianinafloden ner med vatten från Västra Monza. Gianina är enligt den Vaalyriska mytologin Humanoidernas skydds- fruktbarhetsgudinna, en av Lydias tvillingdotter. Floden är inte lika stor och bred som Lydiafloden men den utgör en naturlig gräns mot Vattenhumanoiderna från det väldiga Accranbäckenet i norr.
Kort historik fram till Unionstiden
Den Lydiska kulturen härstammar alltså från Stora dalens forntida kultur efter flera vågor av invandringar som skedde via Lydiafloden från sen Calendusperiod (ca 16 000 år före Unionen) till Aangard den förstes tid (6000-talet före Unionen). Den stark forsande Gianinafloden fungerade som en naturlig gräns för Vattenhumanoiderna norrifrån (Accran) och begränsade deras inflytelse på halvön.
De första fasta bosättningarna av invandrare från Stora dalen skedde uppe på höglandet, kring trakterna av den vulkaniska bergssjön Livets sjö och vulkanen Rotters bördiga slänter (Rodniakulten). Denna tidiga kultur grundade Rotterkulten.
Ungefär samtida med Rotterkulten uppstod en kultur baserad på fiskare och skaldjurssamlare vid de djupa havsvikarna av norra Lydiabukten. Det var början på den Niverianska kulturen.
Vartefter invandringsvågorna skedde etappvis utökade kolonialisterna sina nya bosättningar, som då även tog med sig jordbrukskonsten och bildade markdomäner. Längs Lydiaflodens slätter växte stora åkerbruk, vid norra Lydiabukten uppkom många fiskesamhällen och mot Mylindiavikens södra och kuperade kustländer fann man intressanta mineraler och metaller och de första gruvorna skapades där. Uppe på höglandet fortsatte man sin jakt- och boskapsbaserade livsstil och trä blev deras största exportvara.
Någon gång under 7000-talet före Unionen smet en stor hjord tashianer från Shibanafolkets inhägnader och korsade Gianinafloden. Hjorden hamnade på höglandet och infångades av folkgruppen som kallade sig för Akretare och levde kring Livets sjö. Med tiden tämjdes, tränades och avlades fram en ny mer anpassningsbar variant av tashianen som blev kallad för Morcan Blu, som betyder ”Bergens son”. Denna tashianras, tillsammans med en orakelkult på vulkansluttningen (Rodnia), blev således upptakten till den första strukturerade och organiserade samhällsformen på den Lydiska halvön, Morcan. Eftersom samhällsformen fungerade som ett matriarkat föddes således den första monarkin här och som kallade sig själva för Drottningadömet Akretaas di Morcan, senare dock bara Morcan.
Ungefär samtidigt (5000-talet före Unionen) föddes ett kungadöme vid Antalaviken. Det var de så kallade Niverianerna, havs- och fiskefolket, som gick samman i ett kungarike med säte i den största fiske-orten, Antala.
Sedan hände det inte så mycket först på 3000-talet före Unionen då flera folkgrupper gått samman och bildat stadsstater, bland dem Mondriane, Condorra, Hjortkronorna*, Engel, Geraldine, Garamonde och Argone. Argone hörde dock till folkgruppen Niverianerna, namnet tagen från den Vaalyriska mytologin, och förenade sig sedan med Antala och Cerez och bildade det Niverianska storriket (2000-talet före Unionen). Längs västerut fortsatte flera stora nomadiska folkgrupper sina liv som samlare och jägare. De kallades för Vivaldier (otidsenliga efter den Vaalyriske guden, tidens herre, Vivaldia) av de andra på halvön. De gjorde räder och plundringar mot rikena och de överföll samt våldförde sig mot den heliga kultplatsen Rodnia. Många bland dessa nomadiska grupper helgade också Rotterkulten och konflikter uppstod. Samtidigt utvecklade Niverianerna fartygskonsten och seglade allt längre ut från kusterna och grundade kolonier längs södra Lydiabukten. De hamnade även på de Vivaldiska kusttrakterna, vid två djupa och fiskrika vikar där de grundade städerna Solmogna och Destra Cervania. Under 1000-talet före Unionen bildade dessa städer var sitt Vivaldiska kungadöme, det norra och det södra.
Mondrianerna fann järnmalm och uppfann järnbrukskonsten och de anlitade både Vivaldier och Shibanafolk som gruvarbetare. Condorra hade växt sig till halvöns största stad och blev ett ekonomiskt centrum. Kungarikena krigade mot varandra men de drev även handel med varandra och hjälptes åt militärt att mota bort invasionsförsök från Accranbäckenets folkstammar. Kungarikena blev nu etablerade stormakter som vart och en av dessa kunde mäta sig med Vaalyrien, benämningen Konungarnas land föddes.
500-talet före Unionen blev dock ett omvälvande århundrade för kungarikena.
Den ondskefulle och maktgalne prästsonen från Zeleweta (Neccroskulten) Gilgamemmon blev en stor och grym ledare och bildade Accranfolkets största armé genom tiderna. Han erövrade och drev miljontals folk längs sitt tåg nedför Accranfloden och tog sig sedan in i Lydien genom att korsa Gianinafloden. Med sin här om en halvmiljon krigare brände han ner städerna Gianina, Geraldine och Garamonde men stoppades av Mondrianerna. Gilgamemmon vände då mot Condorra, som bad kung Avalone den tredje av Mondriane om hjälp. Avalone lyckades samla en stor armé av soldater från Morcan, Engel och Antala och tillsammans med Condorra tvingade de Gilgamemmon till reträtt. Gilgamemmon stannade dock utanför staden Gianina och Avalone fortsatte mot honom och fick han att korsa floden. Avalone gav sig inte utan fortsatte jaga honom då han ville åt hans huvud som trofé. Han fick hans huvud till slut men dog senare i ett bakhåll en bra bit norr om Shibanastammens markdomäner. Gilgamemmons härjningar i Lydien kostade över en miljon liv och många städer, byar och åkrar gick upp i rök. Han lämnade efter sig även en svårbotad sjukdom som spreds över hela halvön och som blev sedan den värsta epidemin i halvöns historia. Efterverkningarna av denna stora invasionsförsök lämnade även hungersnöd, ekonomisk och politisk kaos. Kungarikena skyllde kaoset och ansvaret för återuppbyggnaden på varandra och intriger och konflikter uppstod, allianser bildades.
I Condorra uppstod en ny religion vars embryo kom från fängslade Accranska krigare och shamaner. Dessa fångar inspirerade Niverianska präster och vicemän till en ny troslära som blev en mix från Neccroskulten och den Niverianska mytologin, Prayan föddes.
Snabbt blev den populär hos arbetarklassen och prästerna lärde sig att utnyttja sin troende anhängarskara!
I Morcan bildade Akretarna, Drottningpalatsets livgarde, en ny elitstyrka för att skydda Rodnia från plundringståg av nomadiska Vivaldier, de Svarta Riddarna.
Shakadoljans ämnen visade sig ha fler användningsområden än medicinskt och hälsonyttiga perspektiv och Prayan tog då över utvinningen av den från vikarna i Niveria. Niverianska sjömän gav sig allt längre ut på Arahavet och upptäckte Tvillingöarna 3500 kilometer från kontinenten! De seglade längs hela Accranbäckenets kuster och fann en frodig havsvik med flygödlor vid Carrosflodens mynning mot Tiborhavet i norr. Från Condorra arrangerades massutvandring via Vaalyrien, Vassyrien och Risfolket och genom resten av den stora Carrosfloden till den frodiga havsviken där man grundade en hamnstad som döptes till Cumbria.
De två Vivaldiska kungarikena enades i en kungaunion år 45 före Unionen. Huvudstaden blev Destra Cervania (bytte namn till Chatbury år 3 före Unionen) och denna händelse blev starten för deras kommande utveckling som en mycket framgångsrik sjönation.
Unionstiden räknas därför från och med år 45 före Unionen och sträcker sig till år 50 efter Unionen då prinsessan Cristella dör i Cumbria. Den perioden kännetecknas av att flera riken enades i stora unioner.
* Hjortkronorna
Verlone (huvudstad/kungasäte) allierad med både Morcan och Niveria under Unionstiden.
Karta över den Lydiska halvön:
FOTNOT: Konungarnas land nämns bara vid några tillfällen under första boken "De himmelska bergens härskare" men återkommer desto mer flitigt mot slutet av andra boken "Staden bland molnen".
Oscar Freyre
2026-02-06
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar